Målsättningen var att vara med och slåss om medaljer men så här i efterhand var det svenska laget aldrig riktigt nära att göra det. Turneringen inleddes med en uddamålsvinst mot Japan och mot Korea hade man inga större problem att vinna. Efter det blev det förlust mot Schweiz vilket gjorde att det blev kvartsfinal mot rivalen Finland. Väl där hade man aldrig någon chans, det blev förlust med 2-7 och i placeringsmatchen mot Japan föll man på nytt. Turneringen avslutades med en 6-1 seger mot Korea vilket gör att man slutar sjua, långt ifrån medaljer och TV-puckshögar. 

 

Att det inte blir någon medalj känns egentligen inte som ett stort misslyckande, konkurrensen har hårdnat de senaste åren men det som gör att man inte kan få lämna turneringen med ett godkänt resultat är att man föll ihop så mycket mot Finland. Man har inte råd att släppa in tre mål redan i första perioden. Finland är ett lag som är jämnstarkt med Sverige men deras spetsspelare har tagit för sig mer än de blågula och det är till stor del därför de vinner. 

 

 

Vissa spelare levde inte riktigt upp till förväntningarna medan andra kan lämna turneringen med en godkänd insats i bagaget. Talangen Maja Nylén-Persson visade att hon kan prestera även på internationell nivå och i offensiven tycker jag att Fanny Rask är den som gjort bäst ifrån sig. Där har vi två spelare att bygga landslaget kring i framtiden. Nu lämnar Leif Boork över ansvaret till Ylva Martinsen som senast kommer från uppdraget som förbundskapten för U18-landslaget. Vi får hoppas att hon kan få spelarna att känna att gnistan kommer tillbaka, utifrån sett verkar inte förtroendet för Boork varit det allra största och en sån sak är väldigt viktig. Jag hade hoppats få se ett ledarteam i form av Luleås Fredrik Glader med den tidigare landslagsspelaren Maria Rooth som en assisterande tränare/Players manager men Martinsen har gjort bra saker med juniorlandslaget och borde ha goda chanser att lyckas. 

 

I konflikten med Boork lämnades Emma Eliasson och Jenni Asserholt utanför landslaget, där har man två spelare som skulle kunna göra nytta i ett "framtida landslag". Eliasson har lagt ned sin karriär och verkar inte sugen på att göra comeback men chansen att få tillbaka Asserholt verkar godare, den här säsongen har hon tagit ett break och skaffat barn men det är långt ifrån omöjligt att ta sig tillbaka och prestera bra. 

 

Även om OS blev en besvikelse gäller det att blicka framåt, det kommer alltid nya turneringar och chanser att göra bra ifrån sig.