Over there #13 - "Man måste stå upp för sig själv"
Vi inleder veckan med nästa del i intervjuserien "over there".
Efter en helg som till stora delar präglats av fotboll (det spelades visst någon match i Madrid) är det dags att åter fokusera på hockey och vad passar då bättre än att ta en tripp över till andra sidan Atlanten. Den här gången ställer vi in siktet på den amerikanska östkusten, närmare bestämt North Carolina och Fayetteville. Där har vi fått kontakt med backen Alfred Johansson som nyligen avslutat sin första säsong i stadens lag, som håller till i SPHL. Johansson är en av spelarna vi intervjuat som varit längst i Nordamerika, den gångna säsongen var 26-åringens sjunde och han har hunnit med en hel del under sin tid "over there". Nu kör vi!
Efter några säsonger i Grums så valde du att flytta till Nordamerika inför säsongen 2012/13, kan du berätta lite hur det kommer sig?
- Det blev först bara en liten tanke som uppstod under mitt sista år i Grums. Tänkte att det skulle vara “coolt” att åka över och pröva. Jag skrev på ett kontrakt för att fortsätta i Grums, men under sommaren ändrades saker och ting då jag kom i kontakt med en coach, när jag helt plötsligt hade något konkret att ta ställning till tänka jag att det var lika bra att ge det ett försök.
Att ta sitt pick och pack och flytta så pass långt är ett väldigt stort beslut att ta, hur reagerade familj och vänner när du berättade om ditt val?
- Min familj vad den största och mest viktiga delen i mitt beslut att flytta över. De var så extremt stöttande. I efterhand så måste jag helt ärligt säga att jag tänkte tacka nej. Som tur var så sa min familj till mig att ge det ett försök, och funkar det inte så är det bara att komma hem. Den enkla tanken hjälpte mig mycket och jag ser tillbaka på den erfarenheten nu och jag kan inte vara nog tacksam för deras val att stötta mig.
Första anhalt blev östra USA där NSHL-laget Eastern Kodiaks håller till, hur kommer det sig att du hamnade just där?
- Helt ärligt så var det på ett bananskal och en liten komiskt historia. Jag hade nämnt för min mamma att jag var lite sugen, senare under samma sommar råkade hon hamna på ett flyg med en av min gamla lagkamraters mamma vars son hade precis kommit hem från Eastern Kodiaks. Det var så jag kom i kontakt med coachen, laget och östra USA. Därför sitter jag här sju år senare och inser att om inte mamma hade suttit på det där flygplanet den dagen hade jag kanske aldrig hamnat härborta.
Hur skulle du beskriva staden Exeter, som klubben höll till i?
- Det var en mindre mysig östkust tad, det var ett rikemansområde men var en perfekt stad för mig att lära mig hur livet i USA fungerar. Det som också är positivt med östkusten, även om det här var en liten stad, är att människor är vana med “utlänningar” och besökare (jämfört med andra södra delstater) vilket gjorde det enkelt att anpassa mig snabbt.
Det fanns tre andra svenskar i laget, gjorde det flytten enklare för dig?
- Mycket mycket enklare, det var helt perfekt för man kunde liksom få hela kulturella erfarenhet att vara i USA. Samtidigt så var det värdefullt att ha Emil, Hampus och senare Andreas för vi var bra på att resa runt och se saker och ta in hela upplevelsen. Det var perfekt för mig för jag bodde bara med amerikanska lagkamrater medans dem bodde tillsammans så kunde alltid åka över dit när man ville snacka lite skit.
Johansson stod för 32 poäng på 44 matcher under sin första säsong i USA.
Vilken nivå skulle du säga att NSHL höll, jämfört med serier du hade spelat i tidigare?
- Helt ärligt så var NSHL inte så bra, det var nog den sämsta som jag spelat i. Det var frustrerande under vissa stunder men samtidigt var jag seriös och utvecklade lite nya mer offensiva kunskaper som jag inte riktigt haft tidigare. För mig handlade det om att göra det bästa av situationen och göra så bra ifrån mig som jag kunde för jag visste att om jag stod ut där kunde jag spela i en bättre liga året efter.
Det enda jag vill tillägga att även om det “bara” var sju år sedan så var det inte många svenskar som åkte över och man hade inte koll på ligorna på samma sätt. Det fanns inte så många agenter, camper eller coacher som man kunde prata med. Jag fick fantastisk hjälp när jag väl var där borta men under sommaren när jag valde att åka över hade jag ingen riktigt koll på vad de skulle vara för nivå.
Efter en säsong lämnade du östkusten för spel i Texas och Wichita Falls, blev det en stor skillnad på livet utanför hockeyn när du kom till en lite större stad?
- Det var en större stad, men inte för stort heller. Speciellt inte för mig som är uppväxt i Stockholm. Dock så var det en stor omställning på livet, Texas är så extremt stort och avstånden mellan platser är helt enorma. Jag är extremt tacksam för min livserfarenhet att ha varit i Texas, dock hade jag aldrig kunnat bo där.
Även i Texas blev det en säsong innan du flyttade vidare till Wisconsin, kan du berätta lite om din tid på Marian University?
- Den var helt fantastisk, jag trodde helt ärligt innan att collegegrejen inte skulle vara för mig. Dock återigen kände jag att jag skulle ge det en chans och testa. Det var det bästa beslutet jag har fattat i mitt liv. Direkt när jag kom dit kände jag att det var rätt för mig och hade klara planer att jag skulle spela mina fyra år där och ta min examen. Marian var en mycket liten skola men allt var så extremt nära och man spendera all tid med sina lagkamrater hela dagarna och veckorna. Staden var också liten men vi hade några roliga barer och för att man alltid är med sina kompisar gjorde man att de alltid var roligt.
Man hör en hel del stories om hur livet som collegespelare är, finns det någon sanning i det som målats upp eller är det bara skrönor?
- Jag spelade inte i den högsta nivån utan den näst högsta, det är inte exakt som skrönorna hemma och är inte lika populärt. Dock är upplevelserna med träningarna, publiken, skolan och festerna väldigt lika. Bara det att på mindre skolor som Marian eller St. Norbert sker det i en mindre skala jämfört med de riktigt stora universiteten.
2015 inleddes din tid på St Norberts College, hur var det att spela där jämfört med i Marian?
- Mycket var detsamma, dock så var St. Norbert ett mer etablerat collegelag. Allt var samma men bara bättre spelare, anläggningar, träningar och det var extremt proffsigt. Min coach Tim Coghlin är en utav de mest vinnande coacherna i hela collegehockey historien och det märktes från första dagen man träffade honom. Det är en vinnarkultur i den organisationen och det ställs väldigt höga krav. Men det var också det som gjorde erfarenheten bättre för mig och få vara del ut en av dem bästa lagen i USA var en helt annan känsla. Spela där var också mer som dom “skrönorna” man hört från Sverige. Jag hade extremt mycket ångest över att lämna Marian men också en av de besluten man tittar tillbaka på och inser hur bra det blev och är lyckligt lottad att St. Norbert kontakta mig.
Du är en av spelarna vi intervjuat som spenderat flest säsonger "over there", har det alltid varit givet att stanna kvar eller har du någon gång funderat på att återvända hem?
- Jag har helt ärligt hållit det väldigt öppet, jag hade tänkte att flytta hem efter mitt andra år i Texas men sen när jag hittade collegevägen njöt jag av att ha en plats i ett lag under en längre tid. Det var som man skrev ett fyra års-kontrakt liksom. Dock så har det gått i massa vågor då jag tänkt på både Sverige, Europa och USA men alltid lyckats gått på magkänslan och valt den platsen där jag trott att jag haft bäst chans att lyckas som spelare.
Samtidigt måste jag sorgligt nog säga att för jag har varit här borta så länge tappar man både kontakter och förståelse över hur det skulle funka att spela eller bo i Sverige. Speciellt när man har trivts så bra här borta under en lång period, dock så fattade jag ett beslut innan jag tog examen att jag skulle ge USA chansen och ser hur det skulle gå.
Inför den här säsongen bytte du collegespel mot SPHL och Pensacola Ice Flyers, hur kom du i kontrakt med det laget?
- Dem kontakta mig under sommaren. En fantastisk fördel med att spela för St. Norbert är lagets starka rykte och tillit runt omkring proffsligorna i USA. Det var min assisterande coach som hjälpte mig att hitta en plats som han trodde passade mig och skulle vara en rolig upplevelse.
Googlar man ditt namn så kommer det upp ett par fighter, skulle du beskriva dig själv som en tuffing ute på isen?
- Hahaha, jämfört med dem killarna man spelare emot i SPHL är man ingen tuffing direkt.. Dock så är jag en defensiv back som spelar fysiskt och på gränsen till fult hela tiden. Med det, samt att man möter samma lag många gånger under en säsong, blir det ibland att man ryker ihop med någon. Så jag är verkligen ingen tuffing men ibland kommer det till situationer när man måste stå upp för sig själv och sättet man spelar hockey på. Helt ärligt så kan man ju dock se att de fighten man ser på Google inte gick så speciellt bra…
Efter några matcher flyttade du vidare till Fayetteville där säsongen slutfördes, fick du en liknande roll där som du hade när säsongen inleddes i Pensacola?
- Jag valde faktiskt inte att flytta utan min coach i Pensacola bytte bort mig för en annan back. Det var inte det roligaste när det hände, men i efterhand var det en perfekt situation för mig. Jag kom till en ny och fräsch miljö och kunde bara spela ut. Plus när man blir bytt till ett nytt lag så testar dem dig gärna. Rollen var mycket densamma med mina defensiva uppgifter bara det att jag fick mer möjlighet att utveckla och testa nya saker. Det ledde till att jag var mer positiv så jag kunde slappna av och bara ha roligt igen.
Det har blivit tio poäng på 45 matcher sedan flytten till Fayetteville.
Jag har läst något om en slags insamling som du startat, har du lust att berätta mer om den?
- Proffslivet är helt fantastiskt och det är ett privilegium att kunna gå till ishallen under 4 timmar om dagen. Så skönt som det är att inte ha något annat att göra resten av dagen så är jag en ganska driven person och måste alltid göra något. Därför kände jag att något saknas under mina dagar som proffs och när man bara gör hockey varje dag så tappar man ett syfte. Därför valde jag att arbeta med The Borgen Project som är en volontärorganisation i USA som bekämpar global fattigdom.
För mig vart det en perfekt balans för det var lagom mycket att göra, samtidigt som jag lärde mig mycket nytt och kunde bygga upp mitt CV. Det handlar också om att vara redo för det “riktiga” livet när hockeyn är färdig så då vill jag vara förberedd. Med all tid man har som proffs var det värdefullt att ta vara på den tiden på bästa sett.
Många svenskar drömmer om att göra som dig och ta klivet över Atlanten, vad skulle du ge dem för råd?
- Använd alla resurser som du kan. Som jag sa så gick jag in på lite blindo och det kan jag ibland ångra utan jag tror det är viktigt att höra sig för, fråga och prata med människor. Samtidigt är det också så enkelt att snabbt lära sig om ett lag eller en liga via Eliteprospect eller lagets websidor. Dock så vill jag säga att man måste inte ha en agent för att komma över, det verkar har uppstått en press att om man inte fixar eller betalar en agent så kommer man inte över? Det är inte sant, va inte rädd att kontakta coacher och lag själva. Det visar att du är intresserad och är driven och det är något man uppskattar på den här sidan Atlanten. Så med det sagt tycker jag det är jättekul när svenskar som jag aldrig träffat eller mött messar mig på Facebook och ställer frågor. Det är roligt att hjälpa andra och sätta sig i deras situation som jag var i innan jag åkte över. Så om du läser detta och funderar på att testa, messa mig på facebook eller mejla till [email protected] så kan vi snacka lite.
FAKTA: Alfred Johansson
Ålder: 26 år
Längd/Vikt: 185cm/93kg
Position: back
Moderklubb: IK Göta
Statistik 2018/19: 12 matcher, 0 poäng, 12 utvisningsminuter (Pensacola, SPHL)
45 matcher, 10 poäng (3+7), 38 utvisningsminuter (Fayetteville, SPHL)
Meriter: NSHL:s bästa back (12/13), NCAA III-mästare (17/18)
FAKTA: Fayetteville Marksmen
Grundad: 2002
Stad: Fayetteville, North Carolina.
Arena: Cumberland County Crown Coliseum (8920)
Coach: Jesse Kallechy (sedan 2018)
Svenska spelare genom åren: Alfred Johansson, Anton Lennartsson, Kristoffer Lidbrandt, Jonas Carlenius.
Kända spelare genom åren: -
Kuriosa: Här i Sverige är Fayetteville ingen känd klubb men man har en del kopplingar till landet. Den gångna säsongen har tex tre tidigare Marksmen-spelare testat lyckan i Sverige. Den som lyckades bäst var forwarden Colin McIntosh som stod för 40 poäng på 22 matcher i Hockeytvåan med Åmål. Den gångna säsongen blev Fayetteville utslagna i SPHL-slutspelets kvartsfinal men man har tidigare vunnit mästerskapet en gång (06/07) och två säsonger senare blev det finalförlust.
Gör gärna ett besök hos Titans, som är bloggens samarbetspartner!
