Over there #15 - "i början är det en chock"

En ny hockeysäsong närmar sig och vi rundar därför av omgång två av intervjuserien där vi tar ett snack med spelare på andra sidan Atlanten. 
 
Tiden går fort när man har roligt men nu är det dags att runda av den här intervjuserien (åtminstone för den här gången). I säsongens sjunde intervju tar vi ett snack med forwarden Kasper Kjellkvist som precis ska gå in på sin tredje vinter i USA, men nu står han inför ett klubbyte - han är dock kvar i collegeligan. Nu kör vi! 
 
 
 
Om vi börjar från början: hur kommer det sig att du började spela hockey?
- Mina föräldrar intresserade sig tidig för hockeyn i Växjö, det blev en hel del spring i ishallen redan under tiden då A-laget harvade i de lägre divisionerna. Under min uppväxt bodde jag även i ett område som var väldigt familjetätt. Där spelade vi mycket landhockey så det var nog där som mitt intresse för sporten verkligen tog fart. 
 
Var hockey alltid nummer ett eller testade du flera olika sporter som barn?
- Som liten testade jag på alla möjliga sorters sporter, såsom fotboll, innebandy och bandy. Allt var roligt men när jag var fjorton valde jag att enbart satsa på hockeyn. 
 
Efter att ha varit Växjö trogen under hela juniorkarriären gjorde du det oväntade valet att testa lyckan i USA, hur kommer det sig?
- Jag hade till skillnad från många andra lagkamrater som gick på hockeygymnasium, förmånen att få bo kvar hemma under åren som junior. I slutet kände jag dock att jag ville byta miljö, testa något nytt och pröva att stå på egna ben. Min första tanke var att spela juniorhockey i USA, men senare när jag hade fått lite mer information om college-hockeyn så blev det mitt nya mål. 
 
Hur reagerade nära och kära när du berättade att du skulle flytta till andra sidan jordklotet för att studera och spela hockey? 
- De blev glada och imponerade över att jag fick och tog chansen att flytta. Min mamma fick liknande erbjudanden när hon var en aktiv tennisspelare, men valde då att avböja. Det är något som jag har uppfattat att hon ångrar än idag. Framförallt har mina föräldrar varit väldigt stöttande under hela resan, det skulle inte funka utan deras hjälp.
 
Första anhalt blev staden Milton i Massachusetts och Curry College, hur kom du i kontakt med den skolan?
- Jag hade under den tiden en så kallad family-advisor, som hjälper sina spelare att få kontakt med olika skolor. När jag väl pratade med Coach Manastersky så fick ett gott intryck direkt och valet blev relativt enkelt när Curry presenterade sitt upplägg. 
 
Hur minns du tillbaka på din första dag på nordamerikansk mark?
- Jag var väldigt nervös, inte minst när jag blev intervjuad vid den amerikanska gränsen innan jag fick komma in i landet. Jag fick verkligen en chock när jag kom in på campuset, hela området var jättestort och alla byggnader såg väldigt anrika ut. Det var extra speciellt att träffa nya människor och presentera sig på engelska. 
 
Om jag förstått saken rätt så är det inte bara hockey som står på agendan på skolan, kan du berätta lite hur en vanlig dag såg ut för dig där?
- Klockan ringer runt sjutiden, då står träning allra först på schemat. Vi hoppar in i bilen och åker iväg till hallen som ligger ungefär en kvart bort. Väl i hallen blir det någon mindre frukost, uppvärmning och sen går vi på is. Efter isen är det snabba ryck med att byta om och göra sig iordning för skolan. En vanlig dag har vi två-tre kurser på vardera cirka 1-2 timmar. Har jag tur hinner jag med ett gympass mellan lektionerna. När kurserna är över för dagen åker jag hem för att äta middag. Kvällarna går mestadels åt till ytterligare studier, men det beror såklart på var i terminen man befinner sig. Det händer att det blir något break med lite TV-spel om tiden finns. Sen är det dags för att sova och göra samma sak nästa dag. I början är det lite av en chock, men man anpassar sig allt efter som. 
 
Tittar man på statistiken så verkar du ha gjort bra ifrån dig under din första säsong i "Colonels", hur minns du tillbaka på debuten där?
- Jag hade turen att få spela med två sistaårselever under min debutsäsong. De hjälpte mig verkligen med att komma in i spelet och ändra spelsätt i och med den mindre rinken. Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur snabbt spelet var samtidigt som jag tyckte det var otroligt roligt att få spela framför lite större publik än vad jag var van vid i J20. 
 
Ditt lag hörde hemma i NCAA III, hur tycker du att nivån är på den serien jämfört med exempelvis SuperElit där du tidigare spelat?
- Det är svårt att säga då den svenska och amerikanska spelstilen skiljer sig så mycket. Det finns mer individuell talang och skicklighet i SuperElit. Samtidigt är det tätare, mer fysiskt och böljande spel i D3. Det är inte lika organiserat spel utan alla bara kör på. 
 
Under debutsäsongen hade du två andra svenska spelare i laget, gjorde det flytten enklare på något sätt?
- Eftersom den amerikanska kulturen skiljer sig från den svenska, var det tryggt att ha någon likasinnad i min närhet. Det underlättade verkligen övergången. Sen så var de såklart skönt att veta att någon går igenom samma process som en själv. 
 
Även den gångna säsongen har du spelat i Colonels, hur skulle du summera säsongen som varit?
- En väldigt rolig och utvecklande säsong som tyvärr tog slut tidigare än förväntat. Vi hade ett väldigt ungt lag som bestod mestadels av första - och andraårselever. Individuellt kändes det bättre än första året, troligtvis eftersom man fått lite rutin och visste hur spelet fungerade. Som lag hade vi siktet inställt på att ta oss hela vägen, men tyvärr räckte det inte fram till en final. 
 
Tycker du att du ändrat ditt sätt att spela på något sätt sedan du flyttade till USA?
- Jag tycker absolut att jag har utvecklat mitt spel sedan jag flyttade över. Går bland annat hårdare på mål och känner att jag blivit snabbare i mina beslut på isen. Bara genom att spela på liten rink tror jag har resulterat i utveckling, då man verkligen blir tvingad till att ha huvudet uppe och veta vad man ska göra med pucken när man väl får den.
 
De sju senaste säsongerna har laget tränats av TJ Manastersky, hur skulle du beskriva honom som ledare och person?
- Coach TJ har ett fantastiskt driv och han lever sig verkligen in i spelet. Han sätter höga krav på sin omgivning och han gör allt för att vinna. Han är en auktoritär ledare som är väldigt rak kommunikativt. Det uppskattas och underlättar väldigt mycket för oss spelare. Som person är han social och drar sig inte från att dra ett skämt med killarna i laget. Han bryr sig om spelarna även utanför isen; ser till att vi sköter skolan och så vidare. Han är alltid energisk och man kan se att han brinner för ledarskap. 
 
Det ryktas om att en flytt väntar för dig till hösten, stämmer det?
- Det stämmer bra. Nästa år blir det spel för Utica College i delstaten New York. 
 
 Efter att ha gjort 37 poäng på 46 matcher i Curry Colleges hockeylag väntar nu spel längre österut. 
 
Ny klubb och ny skola betyder även ny stad, hur pass bra koll har du på Utica?
- Inte någon överdriven koll om jag ska vara helt ärlig. Vad jag har hört ska det vara en riktig idrottsstad där invånarna verkligen stöttar sina lag. AHL-laget Utica Comets säljer slut nästan varje match och college-laget är inte långt därifrån heller. Det ska bli fantastiskt roligt att spela inför nästan 4000 fans varje hemmamatch. 
 
Har du blickat framåt något för hur du vill att karriären ska fortsätta efter din tid på college?
- Klart att man tänker en del, samtidigt förstår jag att de sista två åren i Utica kommer bli väldigt avgörande för framtiden. Jag ska ge allt och så får vi se hur långt det tar mig. Mycket kan hända på två år men såklart vill jag fortsätta spela på så hög nivå som möjligt. 
 
Vad skulle du ge för tips och råd till en svensk spelare som funderar på att ta steget över till andra sidan Atlanten?
- Att bara köra. Ta kontakt med någon som varit över och som kan berätta hur processen går till. Om du personligen inte känner någon så finns det advisors som är beredda att presentera dig för antingen juniorklubbar eller college. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt med college-antagningen eftersom jag inte visste hur det fungerade, så jag rekommenderar verkligen att ta i kontakt med någon med erfarenhet.
 
 
FAKTA: Kasper Kjellkvist 
Ålder: 21 år 
Längd/Vikt: 198cm/97kg
Position: Forward
Moderklubb: Växjö Lakers
Statistik 2018/19: 22 matcher, 22 poäng (7+15), 14 utvisningsminuter
Meriter: J20 SM-silver, spel i TV-Pucken. 
 
FAKTA: Utica College 
Grundad: 1946
Arena: Utica memorial auditorium (4000)
Coach: ingen uppgift, Gary Heenan tränade laget förra säsongen. 
Svenska spelare genom åren: Kasper Kjellkvist
Kuriosa: Trots att Utica College varit aktiva under många år så är det ett ganska okänt ställe, speciellt för oss svenskar. Under de senaste åren har de dock varit relativt framgångsrika, så sent som i vintras vann laget sin grundserie - vilket blev tredje säsongen i rad. I staden finns även farmarlaget till Vancouver, Utica Comets. Just nu ser ingen svensk ut att spela i Comets men förra säsongen stod Jonathan Dahlén för 29 poäng på 50 matcher och totalt har elva svenska spelare representerat klubben - flest matcher har Peter Andersson gjort, som numera spelar i Växjö. 
 
 
 
 
 
Gör gärna ett besök hos Titans, som är bloggens samarbetspartner!